Ja, då kom dagen tillslut.
Dagen då Junior kommer på sitt första besök.

Naturen visar sig inte från sin bästa sida, det regnar. Enligt SMHI`s hemsida ska det ge med sig framåt eftermiddagen. Hoppas på det. Vårt hem blir så mycket roligare när barn ser att de har ytor att röja runt på.

Så var det fikat. Vad gillar han? Behöver han mellis (kommer direkt från skolan, kraken), så jag ska ha lite gott bröd hemma? Kaka? Bulle?
Det är pirrigt och spännande att lära känna en ny människa!

Pirrigt var det för Julia igår. Härom dagen fick hon ett gulligt brev från en pojk i klassen (ja, jag får fortfarande se sånt, jag är tacksam, det är kul att vara delaktig).
Igår hade grabben seglat in på garageinfarten på cykel.

Lagen om alltings jävlighet råder självklart även för min förstfödde dotter när det gäller oväntat besök. Hon hade fått något infall och stod och mockade uteboxen när han kom.... Ni vet, gummistövlar, stallkläder, svettigt hår, skitlukt.
Han flydde inte hals över huvud utan var här en bra stund (enl Martin).

Fortsättning följer.

- Mamma, varför springer Stampe in i huset för, jag får inte tag på han ju, mamma, jag vill inte att han ska sitta där inne, kan du hjälpa mig att få ut honom, snälla?!

Stampe är nu en nästan fri kanin. Har en liten sommar-gård bredvid växthuset med en röd, stor, tung bolåda att krypa in i om räven kommer.

Jag förklarar för Lovis att Stampe är lite rädd för henne, (ljudnivåerna omkring henne samt ett och annat rallarsving har gjort honom en aning avvaktande till hennes kärlek). Jag klandrar honom inte.



- Men mamma, jag ska inte göra honom illa! Jag tycker om Stampe jag!

Så går det en halv minut, Lovis står tyst och stirrar på bolådan, sen kommer den, sanningen:

- Ja, lite illa kanske jag ska göra honom...

Oj, oj, oj.

Här händer det grejer. Det slår gnistror om mina stora. Och detta är nog bara början, tyvärr. Anar att det kommer bli mycket värre än så här om något år eller så.


Funderar på om jag ska göra ett litet pentry och dass ute vid gäst-stugan åt mig, Martin och Lovis så kan de gnistra och gnissla själva här inne. Det är inte kul att höra på vill jag lova.

Jag har avnjutit en underbar middag.

Linn gjorde såsen. Hon vill lära sig matlagning nu, jätteintresserad och lyssnar och grejar. Talangfull. Jag stod och diskade lite medan hon vevade i grytan.

Hon mumlade lite om hur mycket grädde hon skulle ha i. Plötsligt hörde jag:

- Äh, jag häller i allt.

Mammas flicka det! Jag har aldrig sparat en gräddskvätt!

Stora tårar rullade på Julias kinder. Hennes parfym hon fått av oss(när vi åkte finlandsbåt) var uthälld och bara en tom flaska låg på rummet. Hon gillade vårt doft-val och var så nöjd med den egna lilla flaskan.

- Jag måste få en hasp till mitt rum, hon förstör allt!
(Undrar ni vem hon syftade på??)

Stanken var överväldigande ju närmare Lovis rum jag kom. (Tänk att något som luktar ljuvligt i små, små doser kan bli så otäckt i stor mängd!) Behöver inte vara Sherlok Holmes för att begripa vem den skyldige var.

Lyfte på täcket.

Iklädd baddräkt, indränkt i parfym, låg hon där och sov.

Jag ropade på Julia. Vi la av ett varsitt gapflabb där inne.

Lovis har alltså i smyg stigit upp, iklätt sig sin fina rosa baddräkt med volanger, smugit in till Julias rum och hällt flaskan över sig. Sedan snällt gått tillbaka till sängen, släckt lampan och somnat.

Hur många synder blir det?

Lovis har haft en kompis på övernattning här under helgen.

En viktig milstolpe!!

Hon har haft kusiner här någon gång, (väldigt längesedan så det minns hon väl inte ens) men detta var första, icke släkting, som hon hade bjudit in på övernattning.

Ska damma av den här boken, för nu dröjer det inte länge innan hon tar kudde, nattline och tandborste och provar att sova borta (hos en kompis, släktingar är hon van vid).

Jag gillar Ronny och Julia böckerna. Skrivna på rim och jätteroliga för både stora och små. Den här har vi redan hemma så det är bara att börja preparera flickan med mod att ta det stora klivet - att sova över!

Nu är det centrifug-mage.

Var lugn som en filbunke igår men nu har allvaret i dagens möte gått upp för mig.

Om en pojke.

Vi ska inte synas i sömmarna av personal från familje-enheten utan av en mor.
Det är så vitt vi vet ingen "Y" - mamma (MAVA-slang för problem), utan en helt vanlig dödlig människa som behöver hjälp.

Tänker på hur jag själv skulle granska någon som ska ta hand om mina barn och ringer snart återbud...

Och vad ska jag ha på mig? Jeans och tröja, snygga byxor och struken skjorta, dräkt? Dräkt blir kanske svårt, då måste jag handla först.

Ska ägna lite tid till att nervöst springa runt i huset och göra helt oväsentliga saker, som jag brukar göra när jag är nervös. Plocka vissna blomblad, sitta på en stol och göra ingenting, titta ut genom fönstret.

Åh, jag är så jädra nervös!

Lovis hade varit hos Felix en sväng på lite bus.

Tittar ut genom föntret och ser min lilla goding komma hemknatande.

I fint mot-ljus av solen, i gröna gummistövlar, rosa fleecetröja, håret åt alla håll, går hon och spanar på marken, på molnen och ser ut att äga hela världen.


Hon är en stor kärlek den flickan! Underbar på alla sätt och vis, precis som sina större systrar.

OM jag hade tid, plats, råd och mod skulle jag skaffa hur många ungar som helst. Hjärtat bara svämmar över av lycka när jag ser dem.

Det är fina barn vi har fått och jag är oändligt tacksam för dem alla.

Lovis kommer inspringande.

- Mamma, jag har hittat såna där tjock-katter! Eller jag menar, vide-kissar.



Snart finns det inte en enda tjock-katt kvar ens i skuggiga lägen. Våren bara rusar iväg - mot sommaren.

Köpt fyra, nya, fluffiga, sjukt vita handdukar som ska få flytta in i nya badrummet.

Tvättade dem idag (nya handdukar blir man inte torr av om de inte är tvättade först) och hängde dem så fint på strecket i tvättstugan.

Julia kommer in, tror att hon har en oljefläck på armen efter hjulbytet, sliter ner en handduk och börjar skrubba.....

VRÅL! (Vore ju roligt om det gick att pemiär-hänga dem innan första permanenta fläcken sitter på plats)

Nu var det ett blåmärke hon försökte gnugga bort, vilket var tur, för som Martin sa:
-Det blir avdrag på arvet för sånt.

Nu vet hon att man ska vara ren om händerna, sen torkar man.....

Ensam hemma idag/ikväll/natt med fem ungar. Pice of cake!

Nu står de i köket och fixar egen kvällsmat. Ska skrika in en beställning tror jag.

Helt otroligt vad lätt det kan vara med barn ibland (och ibland så vansinnigt svårt) så nu njuter jag bara av att höra dem. Film planeras, jag får vackert flytta upp i sovrummet om jag vill se på tv, (både J och L´s DVD har pajat, hög kvalitet).

Tja, jag har nybäddat, nytvättade kuddar, en bra bok och sängen helt för mig själv, så det går nog ingen nöd på mig.

Nu hör jag en av grabbarna som ser på när L gör äggmacka i stekpannan (typ "fattiga riddare");
 - Yea, du äger ju när du lagar mat!

Mmm. De är duktiga mina flickor! *Stolt*

Minns från min egen barndom de oändligt långa lovdagarna då jag bara var ute och lekte med kompisar, från morgon till sena kvällen.
Bestämde mig redan när jag väntade Julia att vårt hem alltid skulle vara öppet för alla barn som ville, (mindes att det fanns hem där det var mer okey att hänga än vissa andra).

Därför känns det gott att titta ut genom köks-fönstret en dag på påsk-lovet och se detta:


Vänner är viktiga, man växer aldrig ifrån behovet av dem heller (även om man växer ifrån en del av dem med åren och nya växer in). En skräck jag har haft är att något av mina barn skulle sakna vänner, inte vara godkänd som kamrat.

Idag ser det inte ut att "vara någon ko på isen"! (Skönt i mamma hjärtat)

ÄNTLIGEN premiär för nya vår-jackan, mössan och sol-brillor. Lyckan var total när det gick upp för Lovis att hon faktiskt skulle slippa overallen på turen in till stan.

Jag tänkte förra veckan maila till familje-enheten om att skjuta helgbarn på framtiden. Det har minst sagt varit intensivt här hemma. Fast jag gjorde aldrig det.

Idag har de pratat med Martin.

Några få ord och jag kapitulerade direkt. Det kändes som om det strömmade in energi i hela kroppen, från ingenstans.

Vet inte mycket alls, Martin har slängt bollen till mig så jag ska ringa handläggaren imorgon. Det känns spännande. Och skrämmande.

Men nu kanske jag inte laddar så hårt mentalt som förra gången, det blev så snöpligt när det inte blev något. Ett av alla de råd och tips jag läst på många olika kommuners hemsida är just att man som stödfamilj får lära sig vad väntetid är.

Så jag återkommer.

(Nej, ingen Triss-vinst)

Lovis kom in till Barnmässan igår, som planerat.

Hon har alltid varit livrädd för utklädda figurer men igår, då släppte skräcken.

Hon kom sprudlande lycklig och hämtade mig från garderoben för;

 

Hon kramade henne, höll henne i handen och fick gå med Fiffi runt i lokalen. Lyckan hade inga gränser över huvudtaget. Självklart låg kameran hemma, så några fantastiska bilder kan jag inte visa.


Lovis gick sedan runt och hälsade på alla (tidigare livsfarliga) utklädda figurer. Min lilla smula. Hon har blivit större.

Det har firats av en treåring idag, kusin Lovisa fyller TRE!

Hipp hipp hurra på din födelsedag!

Jag kunde inte vara med på fikat så jag kikar in en annan dag, fast de övriga i familjen har varit där och länsat kakfat.

Hoppas du fick många paket.

Vilket stöd Linn fick i sitt glasögon väljande!

Hon tackar så mycket för hjälpen. Ni har stärkt henne i valet av följande bågar...


*Trumvirvel*

X

Det var de första hon hittade och de hon åtekommande satte på sig här hemma igår eftermiddag.

Jag var väldigt svag för nummer 2, men de hade inga sådana där vingar på näsan så hon tyckte att de satt illa. En klok flicka.

Jag håller med om att både 1 och X i princip är lika snygga. Det bästa av allt var dock att X kostade hälften av vad 1 gjorde.
Fast det visste inte ni och inte Linn. Ni valde vad som passade bäst. Tack för hjälpen.

Idag lämnas bågarna in så om någon vecka kommer de pryda hennes ansikte och förhoppningsvis hjälpa henne att se också!

Japp, det blev glasögon. Tre favoriter hittades, sen blev det svårt så nu behöver hon hjälp. Lämna gärna kommentar, och idag får ni vara anonyma om ni vill =)

Idag på arbetet. På telefonen som ringer ser jag i ögonvrån ett nummer jag känner igen men inte lyckas placera men det är utifrån.

-Hej, det är B, skolsköterska, är det Maria, Linns mamma jag pratar med?"

Jag:
-Gud, vad har hänt nu då!! (har bara elände i huvudet just nu)

B:
-Nej, nej, ta det lugnt, inget har hänt, hon slank bara in till mig för att kontrollera synen.

Jag,
-Jaha. (Extrem lättnad)

B;
-Ja, hon sa att hon ofta har ont i huvudet och att hon har pratat med dig om att hon ser suddigt....

Jag;
Mmmm (har ju hänt)

B;
-Ja, hon har svårt med textremsor och så, har svårt att läsa långa texter vid datorn, har ni märkt det?

Jag;
-Mmmm (vår teori, bristande intresse för det tryckta ordet)

B;
-Hon säger att ni talat om att gå till optikern?

Jag:
-Mmmm
(Det dåliga samveten gnager inte, det har redan då skavt ett stort hål i modershjärtat).

B;
-Jag tog mig friheten att kolla henne, ...... Trött efter halva raden, .....stora och små ser hon lika bra... osv.

Jag;
-Bryningsfel menar du?!? (Hjärtat slits ur kroppen, stackas barn som i säkert två månader pratat om att hon har svårt att se och jag som bara trott det är hennes kärlek till sjukhus som talat.)

B.
-Ja, det kan vara så. Jag skrev en remiss till optikern iaf, så gör ni som ni vill. Kollade allt annat på henne också, när hon ändå var här, det ser fint ut med ryggen osv...

(Vi har världens bästa skolsköterska, hon vet att jag tillåter att hon kollar våra barn utan att be om lov före. Ungarna älskar henne och hon är otrólig att få barnens, och mitt, förtoende)

Jag tackade och la på. Sjukt pinsamt var det och riktigt dåligt samvete har jag.

Nu när jag kom hem tackade jag Linn att hon själv tagit så bra initiativ för sin egen hälsa och meddelade henne tiden till optikern.

Torsdag, om två dagar.

De hade ingen tidigare.