Idag dök den där minnesbilden av morfar upp i huvudet igen. Det är en och samma som poppar upp lite då och då när jag går hemma i all sinnesro.

Det utspelar sig där mormor och morfar hade sommarstuga. I minnesbilden är jag på gräsmattan på framsidan och tittar neråt grusvägen mot tjärnet. Sommarkvällen är varm, jag har kjol och linne, barfota. Jag är kanske 8 år.

Där går morfar, med sina stora stövlar, fiskarhatt och nötta arbetsbyxor. Spöt i ena handen och en alldeles speciell gammal hink som jag tror var blekt grön. Den är det i alla fall i minnesbilden. Det var en sån där riktigt gammal hink, inte så där gräll i färgen som hinkar är nu utan nästan som urblekt. Man kunde se igenom från utsidan om något låg i. Av någon anledning är minnet av hinken också viktigt.

Jag har ingen aning längre om hur solens upp och nergångar befann sig i omgivningarna vid stugan.
Men i minnet är morfar i motljus. Jag kan inte säkert säga om han är på väg ner till tjärnet för kvällsfiske eller på väg tillbaka till stugan.

Men han går med lugna, trygga steg. Och jag vet att han är lycklig. Ibland tror jag att han är här när den där bilden dyker upp. För att berätta för mig att det är där han befinner sig nu. På tjärnet. I den gamla trä-ekan. Ror drag och drar upp den en gäddan efter den andra.
Det är ett fint minne och en fin tanke, jag har det nära hjärtat.

En fin människa har lämnat jorden idag. Jag vet att hon är bland änglar.
Det gick alldeles för fort. En fantastisk dotter och två barnbarn, som hon absolut borde fått se växa, upp finns i mina tankar.

Det är inte rätt. Dödlig sjukdom som rycker bort i förtid borde inte finnas.
En sprudlande kvinna, med skrattet i halsen jämt, stark och modig som gjorde det hon ville, bröts ner av elaka celler på dryga tre månader.
Hon fick inte ens bli pensionär.

Det är inte rätt. Inte nånstans. Det är bara fel.

Om jag kan ska jag gå på begravningen. En gång var hon en nära släkting men med en skilsmässa och att jag själv blev stor gjorde att vi sällan sågs. Men om jag kan vill jag gå. Hon var min förebild i mycket när jag var ung.

Det är inte rätt.

Liten är hemma idag. Jag steg upp i vanlig ordning men innan jag hade börjat sminka mig tog jag beslutet att vara hemma med henne. Igår trodde hon att hon skulle orka vara i skolan några timmar och M skulle då hämta henne så hon slapp fritids. Han hade en del han var tvungen att göra under förmiddagen.
Den halvtimmen jag var uppe i morse hörde jag henne vara uppe två gånger, snytning och hostningar.
Tassade in till henne och hon lät inte rolig, ont i örat också. Så jag ringde jobbet, klädde av mig och tog Liten med till min säng. Hon sov till 9.15, högst ovanligt.

Nu ska vi fara iväg och handla, kylskåpet gapar tomt. Hade ju inte planerat för att någon skulle äta lunch här hemma idag utan tänkt handla på väg hem från jobbet.
Ser det från den ljusa sidan, nu kan vi handla i lugn och ro istället för snabbhandlingarna som jag gör efter jobbet för att hinna till fritids i tid.

Dagens skräll: Lovis gick med ett leende på läpparna ut genom dörren imorse trots att hon var väldigt snorig - jag hade en tanke om att hon skulle vara hemma idag. Det kallas längtan tror jag, det där med att trotsa lite sjukdom för att äntligen få träffa alla vänner igen.

Dagens aj: Min läpp är narig, sprucken och svullen. Ser ut som jag lagt en filler i överläppen (skulle aldrig hända) och det gör ont som bara den fast jag smöjer och smörjer.

Dagens well done: Dammsugat hela huset och tömt tonåringarnas rum på alla kläder på golvet samt tvättat det. Vika får de göra själva. En stoooor tvätthög kommer vänta dom imorgon.

Dagens väder: Grått, disigt och inte det minsta inbjudande. Har bara varit upp med skräp till uthuset, i övrigt hållt mig inomhus.

Dagens stora frustation: Bytt glödlampor i J´s taklampa som varit irriterande svart i ca en veckas tid. Omaket visade sig vara onödigt, troligen stömbrytaren (dimmern) som har sagt upp sig.
Typiskt att mannen i huset alltid ska få de bekväma arbetsställningarna när jag fick stå i Julias säng och drabbas av damm och elände och byta lampor i en takplafond, medan han kan stå bekvämt på golvet och byta strömbrytare när han kommer hem.

Dagens överraskning: Blommorna som jag av misstag vattnade med läsk häromdagen har överlevt.

Ringar avplockade, naglar avfärgade och nerslipade, stödstrumpor pådragna.
Ikväll är det tillbaka till verkligheten!

Eller en annan verklighet. Är lite less på att vara hemma nu, tänka ut både lunch och middag vareviga dag och slava runt med disk, tvätt och städ. Känner mig som en hushållerska.

Men idag är det dax att ta på sig yrkesrollen och få träffa arbetskamraterna igen. Saknar dom och det är ju inte så konsigt egentligen, vanligtvis umgås men ju nästan mer med dom än med sin egen familj.

Och Lovis ska till fritids - inget hon jublar över men jag hoppas innerligt att någon kompis finns på plats så hon får en rolig eftermiddag.

Känns faktiskt bra, lovet har varit långt men på något sätt ändå gått fort.
Att vi sen har en massa roligt inplanerat framöver gör det ännu lättare att gå till jobbet, det är ju inte så att jag ska jobba ända till semestern i ett svep. Nej då, vi ska en helg till göteborg, en kortvecka i fjällen och så till London.

När vi är hemma från London kommer det vara vår (hoppas jag innerligt, då är vi en bit in i april) och det är dax att sätta igång ute. Hoppas vi har råd och ork till de projekt som ligger i pipeline.
Bygga in balkongen, måla uthus, gräva och grusa en ny innergård. Stora projekt. Inget som görs på en eftermiddag direkt....

Önskar också att vi kunde stenlägga färdigt framsidan, den har varit provisorisk i nästan tio år. När blir en lösning permanent? Är rädd att det är på väg att bli så.

Men idag är vi lediga, vad vi ska göra är ännu inte planlagt. Det dyker nog upp en idé framöver =)

Det är en märklig morgon. Martin har åkt till jobbet men jag är fortfarande ledig.

På jobbet verkar det vara fullt kaos, SMS:en haglar in att det behövs folk men jag har inte kunna hjälpa till. Försäkringskassan uppskattar inte att man jobbar på föräldraledigheten (går säkert att ändra i efterhand men jag har bråkat nog med de där människorna) och idag har vi inget fritids.
Tröstar mig med att jag kommer tillbaka till jobbet på fredag, utvilad, på gott humör och kanske kan sprida lite ny energi omkring mig. Snart är helgerna över, tack och lov. I år har de inte alls varit bra för sjukvården.

Idag vill Lovis leka med en kompis så det ska jag försöka arrangera mellan kaffekopparna. Min lekmaskin till dotter älskar lov men det är svårt att få fatt på kompisar just storhelger, många åker bort lite hit och dit.
Hoppas vi lyckas idag.

Ännu ett år har gått. Suttit och funderat en stund på vad som hänt.

På det hela taget ett lugnt år för familjen Johansson. Inga stora förändringar. Jag och Martin har våra arbeten, båda de stora var redan "planterade" på högstadiet och den lilla hoppade upp i ettan. Hon gjorde ingen stor affär av det själv så det gjorde inte vi heller.

Vi gjorde en härlig resa till Mallorca och hade några fina dagar på kusten. Sommaren var i övrigt kall, har väl aldrig haft så lite strandhäng som i år.

Hus och hem fick en välbehövlig översyn. Södersidan fick ny brädfodring och nya fönster. Andra fönster fick lite nytt - från kitt till flera lager färg och nya tätningslister. Och allt städande i uthusen! Jisses! Vi tömde så rejält att vi inte lyckats stöka till det än. All ny yta på loftet firade vi med en kräftskiva som de flesta av oss kommer minnas länge - en del glömde den samma kväll, hehehe...

2012 ha på det hela taget varit ett bra år. Vi har inte drabbats av någon svårare åkåmma, inte förlorat någon som står oss nära och vi har inte blivit uppsagda från våra arbeten.
I en tid där varslen står som spö i backen har vi förstånd att uppskatta att vi har jobb.

2013 då? Vad ska jag tro om det?
Ja, om jag bortser från den iskalla sommaren kan jag ta detta året i repris. Jag har väl kommit till en ålder då jag inte uppskattar allt för stora och oväntade förändringar. Njuter gärna av det som vi har.
Tycker det är skönt att vara vuxen, tillfreds och nöjd med det vi uppnått så här långt i livet.
Vi börjar kunna kamma hem lön för den möda vi lagt ner. Inte i pengar men i ett bekvämare liv rent praktiskt, med stora barn och snart färdigrenoverat hus.
Vi vill bara bygga in balkongen under nästa år - sen tror vi att vi är klara.
Till hösten flyttar J till internat. Det kommer säkert bli en omställning för oss alla på gott och ont.

Sen finns det redan nu saker jag vet ska hända, Londonresa, bröllop och nya bebisar.
Så det finns massa roligt att se fram emot. Hoppas på fler roligheter av samma slag och att vi slipper obehagligheter som vi inte kan rå över men behöver genomlida ialla fall.

I vanlig ordning firas nyåret in med vänner här hemma. Barn, vuxna, vin, badtunna, kaos och allmän trivsel brukar det bli så vi får väl hoppas den traditionen håller i sig. Allt är förberett i sann Johansson anda - maten hämtas kl 14, efterrätten kan tillredas på förmiddagen, värmen är på i gäststugan, champagnen ligger i kylen, tunnan är fylld (och läcker inte längre!) och mina naglar är målade.

Gott nytt år på er alla där ute! Önskar er ett lyckligt och friskt 2013!

Lagom frid på jobbet, finns lite pyssel men med ett lugn av sällan skådat slag.
Vi är bra bebannat och körde med fyra grupper både i går kväll och idag och bara det är en lyx. Skillnaden att ha sex eller åtta patienter är större än vad den oinvigde förstår.

Jag sneglar ofta på klockan och har riktig nerräkning. Om fem timmar sätter jag mig i bilen och far hem. På långledighet.

Glögg, godis, tomte, släkt och vänner. Och sovmornar. En evighetslång ledighet väntar.

Sitter och väntar på svärfar - vi ska ut och hugga gran. Tallris vill jag få fatt på också, undrar om jag kan förmå honom att klättra upp i en topp och ge det till mig?
Tallris med kottar sitter alltid så satans högt upp.

Väderförhållandena är utmärkta för detta uppdrag. Lite minusgrader, vindstilla, lite snö på marken.

Imorgon planerar jag att klä den där granen vi förhoppningsvis hittar. De blir fredagsmys på riktigt det!

Näst sista morgonen, jag är på plats och motiverad till överlevnad! Nä, dagen ser ut att bli bra.

Snart väntar tre lediga dagar med förberedelser inför Dagen D (julafton).
Ska sen bara jobba min "kort-helg" så har jag mitt långa, efterlängtade jullov!

Fjärde advent, töväder.

Har precis skottat av altanen så vi kan bada tunna på jul och nyårs-afton. Tungt. Funderar på varför jag inte gjorde det igår, när det var torrt och lätt men det är ju väldigt lätt att vara efterklok.

Idag blir det julbord, väldigt roligt ska det bli. "hela tjocka släkten" på en och samma gång. Nästan iaf. 16 stycken vid vårt bord, inte så illa, yngsta är sex år och åldermannen är väl 92 nu om jag inte minns helt fel.

Nu planeras att göra en stor ljuslykta på altanen samt en stor snögubbe på framsidan. Får hålla tummarna att det blir minusgrader så det kan stå sig sen och inte smälta ner på en gång.

Efter att ha jobbat rak vecka med bara tidiga mornar välkomnas denna dag.
Nu väntar ledig helg (ska bara jobba färdigt den här dagen men det känns som den är klar iom att jag kom hit på morgonen).

Sen är det endast fyra arbetspass kvar till mitt hett efterlängtade jullov. Lycka!

Nu är det svårt här hemma. Fick åka och hämta Lovis vid lunchtid. Diffusa symtom, "torr i näsan så det gjorde ont", illamående, ville inte äta, hängig och låg.
Lovis är en racermaskin så det var bara att kasta in handduken och åka och hämta henne.
Konstaterade bums att det inte fanns någon feber. Men seg, absolut.

Vi satte oss och byggde lego. Plötsligt börjar hon kvittra på som sjutton. Fast snörvel i näsan, det var/är det.

- Du är inte sjuk va?, frågade jag till slut.
- Neeej.... Inte nu. Men jag blev så ledsen när jag fick veta att alla mina kompisar skulle åka hem med skolbussen och jag skulle bli ensam kvar på fritids....
- VA!
Så blev jag lite arg. Och hon lite ledsen. Så blev vi sams. Byggde ett jättefint hus.

Men en del frågetecken kvarstår ändå. Hon snörvlar. Hon har inte bett om ett endaste att stoppa i sig sen vi kom hem klockan ett och hon brukar äta konstant här hemma (nej, jag vet att det inte syns men hon är småätarnas drottning nr 1), så allt är inte helt ok.

Så hur fasiken jag ska göra imorgon är ett mysterium. Har utbildning på eftermiddagen jag inte vill missa, Martin är i Sundsvall och kan inte ändra det.
Jag är nog borderline också. Svart eller vitt. Inga gråzoner för mig. Sjuk eller frisk?

Varför ska det vara så svårt att ha barn?

Nu börjar det bli jämnvikt i könsfördelningen här hemma. I dag fick Martin sällskap vid middagsbordet av en ung herre!

Det är den första men fler kommer med all sannolikhet fladdra genom vårt kök de kommande åren.

Undrar om det är någon idé att lära sig vad de heter?

För er som undrar och inte har samma stenkoll på mitt schem som jag har just nu kan jag berätta att det är 9 arbetspass kvar till jullovet.

Efter den här tre-ledigheten och med ledigt även nästa helg känns det som en finfin målstäcka.

Trallala!