Martin har suttit här hemma och jobbat några timmar och åkte nyss.

Så ringer telefonen:

- Det är blank-is hela vägen ner till Kil, kör försiktigt sen gumman!

Jag lovade förstås. (Jag brukar liksom märka om det är halka på egen hand...och rätta mig efter det)

Han är söt.♥

Rimfrost i träden igen.

Frostigt värre här inne med. Ryggen påminner mig om vart jag sovit. Utan effekt. Han är lika butter som igår.

Endast ett isande "Godmorgon" har utväxlats senaste timmen.
Vi får väl se vem som tröttnar först....

Ha en bra dag ni andra!

Jag tror och hoppas min gubbe sitter på tåget nu.

(Vill inte ringa, har en känsla att han sover, han hade julfest i natt...)

Äntligen blev det lördag och han är hemma om några timmar.
Då ska vi piffa till oss och gå på julbord, sedan är det efterfest hos Martins bror och hans fru (de är inte gifta men jag gillar inte uttrycket sambo, särskilt inte efter ca 10 års förhållande, villa och barn).

Ser fram emot den här kvällen. Massor.

(Om någon ringer och säger att han missat tåget passar säkert inte nyckeln i låset när han väl kommer hem)

75% av ensamna kvällsläggningar är avklarade.

50% av "hur ska jag hinna till jobbet" mornar är avklarade.

0 % tårar har kommit hittills.

100% längtar jag tills tåget kommer tillbaka med min man på lördag förmiddag.

På väg hem från jobbet idag mindes jag när Martin började sitt nuvarande jobb. Då var Lovis 1½ år och han var borta i Stockholm från söndag kväll till fredag kväll i tre månader. Vår helg bestod av 48 timmar, en fis i rymden när det finns småbarn.

Jösses vad jag grinade! När han åkte, när han kom hem, mitt i veckan när han inte var här.
Grinade när pannan kokade.
Jag grinade när snön vräkte ner (det snöade aldrig en lördag eller söndag den vintern, det minns jag) och jag skottade så ryggen nästan gick av.
Jag grinade för att jag var den enda som skolade in barn på dagis ensam (kändes som om jag hade vigselring från en godisautomat på mig, ingen där såg Lovis pappa...Jo,sen men inte då).

Vid ett tillfälle kunde jag inte ens prata när han ringde hem, jag bara grät.

Martin måste ha sett hemskt olycklig ut efter det samtalet, för hans chef (som han hade under utbildningen, han var snäll han....) drog ur honom hur hemsituationen såg ut. Sen sa han åt Martin att boka om tågbiljetten och åka hem en dag tidigare och komma på måndag förmiddag istället.
Tro det eller ej, men jag grinade då med! (Fast då av lycka).

Efter de där månaderna avskyr vi att vara ifrån varandra. Och det är ju en positiv biverkning!

Skönt ändå att det bara är fyra nätter nu och inte fem nätter varje vecka i tre månader....

Jag är en par-människa.

Trivs inte alls när jag vet att Martin ska vara borta länge. Har en klump i magen som inte vill ge med sig, vad jag än hittar på.

Får massa olustiga tankar i huvudet, att han inte ska komma hem igen. Att något kommer att hända honom, typ bilolycka, tåget exploderar, terrorister på hotellet, knivmord i tunnelbanan, (rymma med en ung yppig blondin på julfesten) eller något annat tragiskt.

Kände mig gråtfärdig hela dagen. Det har släppt nu, efter att ha pratat med älsklingen i telefonen och fått försäkrat att han redan längtar hem, han också.

Första kvällen är snart till ända, imorgon har vi masor på agendan. Torsdag blir det jobb och svärföräldrarna kommer på fika (brunbrända och fina, de kom hem från Teneriffa idag efter en välförtjänt semester). Sen kommer fredagen med jobb och riktigt tjejmys i soffan. Så vips är det lördag och han är hemma igen.

Jag kommer knappt märka hans frånvaro... (Det är inte helt sant men försöka duger!)

Såg en reklam i en tidning jättesöta små ljushållare som man hade en skål med smält choklad ovanpå. Så kan vi (jag) sitta på kvällarna och doppa frukt. Perfekt julklapp, till mig själv... 200 spänn för ett tvåpack.

Gick till deras hemsida. Fanns ju inte!

Hittade istället,  efter en massa letande,ännu snyggare, design grejer (Wagner). Kostade då 350 kr st.  Så snygga.....!


Hur ska jag göra nu då.

Köpa en till mig, så får feedern titta på?

Min man är en feeder. Jag är helt säker nu.

Har haft mina aningar i flera år men idag blev jag helt säker.

Eftersom jag jobbade kväll igår hade han gjort en matlåda åt mig som jag kunde rycka ur kylen i morse (eller sent på natten, vilket ni vill).

I matlådan låg 5 stycken pannbiffar, 6 stycken potatisar och mängder med löksås. Jättegott, men.....
Nog för att jag ofta säger att jag jobbar hårt, men jag handhugger inte skog med yxa! Inte handgräver jag dränering med spade heller.

Åt det jag orkade.
Kommer hem knappa fyra timmar efter denna jättelunch.

Då står min tallrik klar på bordet. Ostfylld lövbiff med råstekt potatis och gäddig pepparsås.

Jag var liksom inte hungrig men det gick ju inte att neka något så gott, det tror jag ni förstår.Men jag mår lite illa...

Dessutom köpte han en stor kartong med Skumtomtar av en liten kille i dörren härom dagen. Vem kommer äta upp ett kilo skumtomtar?
Jo jag, för jag älskar dem!!!


Nu har han lämnat mig ensam hemma med en nybakad sockerkaka. Jag borde inte provsmaka. Men hur gott är det inte med nybakat?

Så nu vet ni. Jag tuggar själv, men det är Martin som matar mig!

Idag har jag tvingat mig ur sängen för att gå upp med Lovis.

Bara vi är uppe, alla andra snusar och sover så gott där uppe. Hörde en av grabbarna i natt men annars inte ett liv. Känner viss oro att de saknar syre, för de ligger i samma lilla rum allihop. Hela golvet är en stor säng, så hur mysigt ut som helst i går kväll när de låg och tittade på "Tack gode gud!"

Att jag är först uppe på en ledig dag är högst ovanligt. Jag brukar alltid få ligga och skrota länge.

Men idag gjorde jag ett undantag. Min underbare man, pappa till mina barn, hade redan benen över sängkanten på väg upp när jag bestämt sa ifrån.
Idag är det farsdag, sov så länge du vill!

Han sa inget, men jag anade en viss tacksamhet när han sjönk ner under täcket igen. Han är väl värd den här sovmorgonen.

Om rätt ska vara rätt så borde de stora flickorna ta hand om den lilla, det är ju de som ska fira sin far idag. (Och jag tror han hade gillat idén med en hustru i sängen på morgonen, utvilad, utan huvudvärk....).
Som vanligt är inte verklighet och drömmar synonymer.

Jag tycker ändå att han är världens bästa pappa, kan inte se att jag skulle ha kunnat välja en bättre karl att skaffa barn med om jag så letat i hundra år!

Inatt blir det stängt fönster!

Vi har redan -2 grader utanför köksfönstret. Innan gryningen kan det bli hur kallt som helst.

Varmare hade jag och Lovis förut. Martin tände bastun åt mig och jag tog med en bok och satte mig tillrätta. (Börjar märka av åldern, det var svårt att läsa med bara levande ljus). Martin kom ut strax efter och lugnet var påtagligt och njutbart i någon minut eller så.

Sen hörde vi henne, klampade över altangolvet som en hord av vilda elefanter. Lovisen! (Vilken överraskning!!!)

Kommer likt Rocky i sin fina badrock med huvan uppdragen....

-Åh, vad mysigt det är då, jag vill också sitta här, vad varmt det är, vilka fina ljus då, sitter du där du pappa, vart ska jag sitta då.......

-Du kan ta av dig strumpbyxorna , (säger vi lite uppgivet), du behöver inte dom härinne....

Sen börjar själva bastubadandet, det första någonsin för Lovis....
-Oj, nu var det något som bet mig, det var nog en humla, eller kanske en katt, oj, vad varma fötter du har pappa, och mitt hår är jättevarmt, oj, nu ska jag nog gå ut lite jag......

Så ut genom dörren. Väldigt snart tillbaka in i bastun (läs; för snart...)

Då gick Martin in. (Ensam med fienden....)

Sen satt hon en liten stund och beundrade glöden i kaminen, ljusen, tyckte det var lite häftigt med svetten som gjorde henne blöt i pannan. Det tog ca 45 sekunder.

Sen bastade jag. Ensam.

Sedan jag kom upp har Martin tittat på film på datorn.

Det är visserligen  söndag, men nu börjar jag tröttna. Jag har varit duktig och plockat ur diskmaskinen, startat en tvättmaskin, klätt Lovis, hängt upp änglar och gått ut med soppåsen.

Martin har inte rört sig.

Tråkmåns och latmask, allt i samme gubbe!

Igår var det dags att betala räkningar.

Den här månaden var det dags för "De Stora Lånen" att betalas. Det är Martin som sitter här hemma och grejar med räkningarna vid datorn och så frågar jag efter ett tag om vi får bo kvar.... Har inte mycket koll alls faktiskt.

Jo, vi får bo kvar den här månaden med, men varje gång efter att allt är betalat suckar Martin som om domedagen vore nära förestående.

- Vi har inga pengar, det är synd om oss, varför blir det inte mer över...bla,bla, bla.

Och jag tycker inte att det är det minsta synd om oss!

Vi bor bra, äter (och dricker) precis vad vi vill utan att bry oss särskilt över vad det kostar (eller hur det påverkar vår hälsa). Våra barn är hela och rena, vi har bil, husvagn, hästar och pensionssparar. Vi har visserligen inte råd med utlands semestrar,  nya badrum eller platt -Tv men är det jätteviktigt?

Efter en timmes bistert surande, glömmer han det hela och blir min vanlige, pengaspenderande man igen. Ganska kul, att han, som en dag i månaden tycker att han är den fattigaste på hela planeten, är den mest prylgalna jag känner.